Vad är språkinlärning?

Barn lär sig språk genom en kombination av biologisk predisposition och socialt inflöde. Nativister som Chomsky hävdar att barn föds med en medfödd förmåga att tillägna sig grammatik — en "Language Acquisition Device" — som låter dem extrahera regler ur den språkliga omgivningen. Interaktionister betonar att responsiva, strukturerade interaktioner med vårdnadshavare — gemensam uppmärksamhet, turtagning, benämnande lekar — är lika avgörande. De flesta moderna forskare erkänner att båda faktorerna samverkar.

Eric Lenneberg föreslog att hjärnan är maximalt plastisk för språkinlärning från födseln till puberteten. Bevis kommer från andraspråksinlärning — inföddliknande flyt blir svårare efter puberteten — och fall av extrem språklig isolering. Genie, ett barn som isolerades från språk till tolv års ålder, förvärvade aldrig normal grammatik, vilket stöder hypotesen om en känslig period.

Universell grammatik är Chomskys hypotes att alla mänskliga språk delar en uppsättning underliggande strukturella principer — och att dessa principer är en del av det biologiska arvet hos den mänskliga arten snarare än något som lärs in genom erfarenhet. Barns förmåga att tillägna sig komplexa grammatiska regler trots begränsat och inkonsekvent inflöde — "stimulusfattigdom" — är Chomskys huvudargument för att grammatisk kunskap är medfödd.

Barnriktat tal (child-directed speech/CDS) — ibland kallat "moderspråk" eller "babyspråk" — är det förenklade, högtonsregimet med långsammare tempo och mer upprepning som vuxna i alla kulturer spontant använder när de talar med små barn. CDS kan hjälpa barn att segmentera talströmmen i ord och identifiera grammatiska mönster. Det speglar även den responsiva interaktionsstil som Jerome Bruner lyfte fram som avgörande för språkutvecklingen.