Vad är james-langes teori?

Kärnan är att emotion uppstår ur uppfattningen av kroppsliga förändringar — inte tvärtom. Vi springer inte för att vi är rädda; vi är rädda för att vi springer (och har hjärtklappning och anspänd muskulatur). Teorin omdefinierar emotion som en kognitiv akt: läsningen av kroppens reaktion på ett stimulus. James poängterade att om man föreställer sig en starkt emotionell situation men tar bort alla kroppskänslor, återstår bara en intellektuell insikt utan emotionell klang.

Teorin har delvis rehabiliterats. Cannons kritiker mot långsamma viscerala reaktioner kvarstår, men modern forskning på interoception visar att hjärnan kontinuerligt förutsäger och läser av kroppens inre tillstånd, och att dessa signaler kraftigt påverkar affekt och beslutsfattande (Damasios somatiska markörhypotes). Snarare än att kroppssignalerna bestämmer varje specifik emotion tycks de bidra till en grundläggande affektiv tonus (core affect) som tonsätter hur stimuli upplevs.

James-Lange: stimuli → kropp → hjärna → emotion (kroppen upplevs först, känslan uppstår ur den perceptionen). Cannon-Bard: stimuli → hjärna → (kropp OCH känsla simultant). Cannon menade att thalamus aktiveras av stimuli och simultant genererar den subjektiva emotionella upplevelsen och skickar signaler nedåt till kroppen. De två processerna är parallella, inte sekventiella — vilket förklarar varför vi kan känna rädsla nästan omedelbart, snabbare än kroppen hinner reagera.