Piaget

Jean Piaget (1896–1980) föreslog den mest heltäckande och inflytelserika redogörelsen för barns kognitiva utveckling i tjugonde-seklets psykologi. Som utvecklingsepistemolog — primärt bekymrad med hur kunskap i sig utvecklas — kombinerade han noggranna kliniska observationer med ett konstruktivistiskt teoretiskt ramverk och hävdade att barn inte är passiva mottagare av information utan aktiva kunskapsbyggare.

Kärnan i Piagets teori är en uppsättning kognitiva mekanismer: scheman (mentala ramverk som representerar kunskap), assimilation (tolka ny erfarenhet genom befintliga scheman), ackommodation (modifiera scheman för att passa ny information) och ekvilikration (den självreglerande cykeln av ojämvikt och ackommodation som driver utvecklingen framåt). Dessa mekanismer verkar hela livet men producerar kvalitativt olika utfall under olika utvecklingsperioder.

Piaget beskrev fyra universella, invarianta stadier. Det sensomotoriska stadiet (0–2 år) domineras av handlingsbaserad kunskap; dess signaturrprestaton är objektpermanens. Det preoperationella stadiet (2–7 år) ser framväxten av språk och symboliskt tänkande, men resonemanget begränsas av egocentrism (demonstrerat av tre-bergsuppgiften), centrering och irreversibilitet. Det konkret operationella stadiet (7–11 år) markerar framväxten av logiskt resonemang om konkret verklighet: konservation behärskas via decentrering och reversibilitet. Det formellt operationella stadiet (12+) ger hypotetiskt-deduktivt resonemang — förmågan att systematiskt generera och testa alla möjliga kombinationer av variabler.

Piagets teori har genererat en enorm kritisk litteratur. Margaret Donaldson (1978) visade att många Piagetinska uppgifter underskattar barns kompetenser. Baillargnons forskning utmanade tidslinjen för objektpermanens. Åldrarna för stadierna förstås nu som konservativa; stadieövergångar är gradvisa och domänspecifika snarare än synkrona.